Linnéa

Finns ständigt så mycket man har i tankarna, vissa saker med stor betydelse, men minst lika många helt onödiga i det stora hela. Men så är det ju också så att människor fungerar på ett visst sätt, man har alltid tankarna igång, man kan aldrig bara koppla bort dem. Men nåt som också är sant är det att vissa personer fastnar i tankar som bara går djupare och djupare samtidigt som man ska handskas med den ständiga inströmningen av nya tankar och intryck. Dessa människor kallas tänkare- 
Det borde vara så, kan jag tycka, att om man då, som tänkare, går så mycket mer in på vad som försiggår i huvudet, att man då borde ha lättare att veta vad som är rätt och fel, veta hur man ska vara och hur man ska räcka till och nå upp till sina och andras förväntningar. Många kan tänka sig att det är en fördel, en bra egenskap, att vara en sådan som tänker först, en som tänker mycket på det mesta. Visst, det stämmer säkert även i många fall, för hur trött blir man inte på personer som inte ens verkar ha en fungerande tankeverksamhet någonstans långt där inne bakom pannan? Hur trött blir man inte när man i sådana lägen får tänka för två, man får leda själv och lägga orden i munnen på denne. Men jag tror också att det är en nackdel i många lägen, för på köpet tror jag att man lätt får med sig skuldkänslor, för stort ansvar och andras problem in i sitt eget liv. (Andras problem är ju även dina egna, om du frågar mig). Man kan inte släppa vad som händer och man snöar in sig på saker som förhindrar en att ta in annat och klara av allt övrigt runtom en. Att få släppa detta, eller åtminstone få lägga undan det om än bara för 10 minuter, hade varit värt mer än alla pengar i världen. Ibland önskar man bara att man hade kunnat få svara, enkelt och kort och utan besviken efterreaktion: -jag vet inte.

---

Vad hände med de gångerna man satt ned och skrev om vardagliga saker? Saker som vad man gjort under dagen, saker man skulle göra veckan därpå, skrev om personer man tyckte om, eller saker som bara bubblade upp i huvudet just när man satt där med pennan i handen? Att sätta sig ner och skriva om hur vacker den kritvita snön utomhus är, hur fint vågorna rullade in över den gråa sanden, och hur glad man blev när man såg sin vän bli glad över något den fick veta.                    -Spelar detta ingen roll längre?
När slutade dessa saker vara viktiga? vara och vara, jag tror nog egentligen att de fortfarande är minst lika viktiga, men att man själv känner att de inte är värda att tas upp, inte är värda att skrivas ner, "det finns ju viktigare saker".   Det finns mycket som behövs göras, mycket som händer och mycket man har att handskas med, men samtidigt så lite man i själva verket kan göra åt det. Vad man däremot kan göra är att försöka tänka efter vart man själv står i det hela och vad man själv kan göra för att klättra uppåt, genom att sprida glada budskap och vara öppen för allt man möter på vägen.

En sak jag tänkte på, var att det i tidningar, eller egentligen överallt, står massor om hur viktigt det är med välmående och en bra hälsa. Men varenda liten sida, vartenda ord, är om hur man ska ta sig från det som inte är bra. Det handlar om att stå ut, att intala sig att det inte är dåligt, om att alla är veka, trötta och ledsna, och hur man sedan ska ta sig därifrån. Tror inte det hjälper att läsa detta och sen ett exempel på en person som "nu har funnit sin lycka i livet och har lämnat det förgångna" , jag tror nog att detta kan få de allra flesta att tänka något i stil med "jaa, jag har det också dåligt, jag har nog ont någonstans, det är synd om mig med". Man gullar med ett barn som trillade utan att ha slagit sig, och ska ändå envisas med att sätta dit ett plåster. Man gör små saker till stora och klagar över saker som inte gör någon skillnad, som inte behöver tas hand om, man glömmer de egentliga problemen som finns runtom en. Man tar inte hänsyn till det egentliga, det verkliga, utan skapar sina egna idéer om vad som är jobbigt och svårt i sitt liv. Är det verkligen så hemskt, på riktigt?
Hur kom det sig att allt började handla om att stå ut istället för att leva? Det måste finnas någon mening med det, men... jag vet inte vad.

det har gått ett tag nu, sen det kom på plats igen, det   blev som det skulle vara.  -eller?
tror inte någon egentligen förstår, inte ens du
men saken är den att jag vill kunna hjälpa, vill verkligen, mer än något annat, kunna vara till nytta.
innan var jag det, på ett helt annat sätt än vad jag förmodligen någonsin kommer få vara igen
du har så rätt, jag kan inte förstå hur det känns, jag kan inte veta hur du har det,
åtminstone inte på samma sätt som du känner det.
men jag tror däremot att jag känner dig såpass väl att jag kan tänka mig hur du tar hand om det.


självklart vill jag att det ska vara som förut,
jag vill att du ska vara glad och gå runt och filura och klaga över saker som i det stora hela inte spelar någon som helst roll, jag vill att du samma dag ska ha fått nys om något som sedan tar upp hela din tankeverksamhet och
som du sen inlevelsefullt berättar för mig, jag vill att du verkligen ska kunna uppskatta små saker och göra dem till ljuspunkter i dina dagar, och jag vill att du ska kunna lägga dig ner och bara få koppla bort och tänka på ingenting.
men, jag vet att det inte är så längre.
jag vet att jag inte kan förändra något stort och betydligt, jag kan inte laga det egentliga.
jag är så glad att jag åtminstone får ta del, att jag får gå bredvid dig på vägen.

för mycket, eller inte tillräckligt
alla runt om är i vägen
att stanna i samma
sinnesstämning är omöjligt
där finns ett centrum i allt besvär
ena dagen en sak,
andra dagen en annan
du vet inte ens varför du bryr dig
minsta sak tär och river upp


Jag vill gå med dig    -för att se vad du ser.
om där finns något riktigt kvar, vill jag släppa det fritt
vill lätta på stormen som finns runtomkring dig