det får mig att tänka..


Stod på stranden idag, vid havet. lät vågorna komma nästan så nära att de nuddade skospetsen.. kollade ut några meter i vattnet och kunde inte hjälpa att det enda jag tänkte på var dig. tänkte att i om det inte hade blivit så, så vet jag att jag hade haft med dig dit, att du hade tagit ett språng i sanden och ut i det salta vattnet för att sedan busa runt och sedan lagt dig ner för att du njöt. du skulle kollat upp på mig, och haft det där ansiktsuttrycket som jag älskar.. du såg jämt så fri och lycklig ut när du låg där.
någon frågar mig, "linnea, du blir en tänkare när du ser havet eller?" jaa.. hur skulle jag kunna låta bli?
det har ju alltid varit så, bara du och jag som egentligen velat göra detta, som nöjt oss med att bara gå ner till havet och känt oss lyckliga med det, det behövdes liksom aldrig något mer.. men nu finns inte det längre. nu får jag stå där själv, och känslan av lycka får nu blandas med känslan av längtan och sorg.
jag har inte tagit upp det för någon, knappt ens för mig själv.. men sanningen är den att jag saknar dig så oerhört mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. vad jag än gör, finns det saker som påminner om dig , som du på nåt sätt har ett samband med. även om jag inte jämt varit med dig, så har du funnits inom mig som en stolthet, min enda stöttpelare i vissa fall. kommer ihåg när vi bara kunde sitta där hemma på vår sten och se ut över sjön. jag behövde inte ens försöka säga något, du förstod ändå, det vet jag.
sen första stund jag såg dig, till sista stund då du fick somna in i mitt knä, har jag älskat dig högt. och det gör jag fortfarande, kommer aldrig sluta tänka på dig och sakna dig. Jag är så glad att jag fått ha dig med mig genom så många år, att du valde mig.


Tina, det finns inga ord för det jag vill säga till slut.. du är allt jag någonsin önskat mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0