Linnéa

I flera månader nu har jag från och till gått och funderat på om det jag gjort är rätt eller fel.. Man kan se det från två håll iförsig, från mitt och från ditt. En sak kan jag lova att vi har gemensamt; saknaden. Eller jag kan ju inte veta, men jag lovar att den inte är en sekund mindre för min del.. Jag saknar det vi hade varenda dag, och det enda jag kan göra är egentligen att leva på de bilderna jag har och försöka se tillbaka på hur det har varit och försöka leva på dem.
Jag vill inte tänka att jag lämnade någon, för det var inte alls det som var meningen, och det har jag inte gjort. Den jag isåfall har lämnat, är halva jag. Jag är inte hel längre, det är ingen tvekan om den saken.. om jag kunde hade jag gått tillbaka till det som var och fortsätta leva mitt liv som jag gjorde tillsammans med dem jag bryr mig om, och på det ställe jag kallar mitt hem.

Man kan säga att tiden läker alla sår, och det var precis vad jag ville tro på från början. Men nu fortfarande, efter nästan ett helt år, så är resa tillbaka, och bort från allt, lika jobbig. Jag känner en otroligt stor skuld hela tiden pågrundav att jag gjort såhär, att jag bara stack. Jag vet inte längre om jag klarar av att följa upp till det jag vill bli, för jag kan inte bli ett enda dugg om jag inte är hel, som jag bara kan bli på ett sätt igen...